Uttorkningen i Aralsjön
Aralsjön, en endorheisk sjö (sjö utan naturliga utlopp) ligger mellan Kazakstan och Uzbekistan. Sjön, som tidigare var den fjärde största sjön i världen med en yta på 68 000 km2, började krympa på 1960-talet och hade till stor del torkat ut på 2010-talet. Namnet kan översättas från turkiska språk till “öarnas hav” och syftar på de över 1000 öar som fanns i dess vatten. År 1997 hade den minskat- inte med - utan till 10 % av sin ursprungsstorlek och delats upp i fyra sjöar: norra Aralsjön, de östliga och västliga delarna av Aralsjöns södra sida(som en gång var mycket större) och också den lite mindre Barsakelmesjön. Vid 2009 hade sjön i sydöstra delen avdunstat och sjön i sydvästra delen hade krympt till en smal remsa i västra delen av den före detta södra sjön. På sistone har vattenflöden tillfälligtvis lett till att man, i liten mängd, har fyllt på den sydöstra sjön. Satellitbilder som NASA publicerats under 2014 visade att Aralsjöns östra bassäng för första gången i nyare tid hade torkat ut helt. Den delen kallas nu för Arkumöknen, vilket numera är en fartygskyrkogård.
Vilka står Bakom?
Den ryska närvaron i Aralsjön började år 1847 med bildandet av Raimsk, som snart efter ödelagts och flyttade uppströms och numera hette Fort Aralsk, nära Syr Daryas mynning. Fort Aralsk användes för att sjösätta fartyg för att kartlägga Aralsjön. Eftersom Aralsjöns avrinningsområde inte är anslutet till andra floder, placerade den kejserliga ryska flottan sina fartyg genom att ta isär fartygen i Orenburg vid Uralfloden, transportera dem över land och sedan sätta ihop dem igen i Aralsk. Fiskerinäringen i Aralsjön började med ett par ryska köpmän som senare grundade stora fiskeföreningar.
"Propaganda för Soviets Lantbruksutställning 1939"
I början av 1960-talet, ville den sovjetiska regeringen se till att bomull, eller "det vita guldet", skulle bli en viktig exportvara. Staten ville på så vis konkurrera och slå ut USAs bomullsodling. Det gjorde alltså att de satsade stenhårt på odlingen utan att bry sig om sjöns ekologiska följder. För att odla bomull krävs det mycket vatten. Och marken där staten ville odla bomullen, var väldigt torr. Därför lät de leda bort floderna Amu Darja och Syr Darja från Aralsjön för att konstbevattna öknen. Dessa bevattningsprojekt styrdes av staten, eftersom att det var kommunistiskt styrelsesätt i Sovjet. En nackdel med att staten var kommunistisk är att staten själv ägde företagen och därför inte är så benägna att syna dem eftersom att Sovjet själv också vill odla det, då det hjälper deras ekonomi. 1988 var Uzbekistan världens största bomullsexportör. År 2006 stod bomullsproduktionen för 17 % av exporten och förblir den viktigaste exportgrödan i Uzbekistan.
Det storskaliga byggandet av konstbevattningskanaler inleddes på 1930-talet och ökade betydligt under 1960-talet eftersom att de såg vilken investing detta var. Många kanaler var dåligt konstruerade, vilket ledde till läckor och avdunstning. Mellan 30 och 75 procent av vattnet från Karakumkanalen, som är den största bevattningskanalen i Centralasien, slösades bort på grund av läckage. År 2012 uppskattade forskare att endast 12 % av Uzbekistans bevattningskanaler var vattentäta. Endast 28 % av kanalerna för bevattning mellan gårdar.
År 1960 gick mellan 4,8 och 14.4 kubik miljoner vatten per år till land istället för till Aralsjön, och sjön började krympa. Mellan 1961 och 1970 sjönk Aralsjöns nivå med i genomsnitt 20 cm per år. Under 1970-talet nästan tredubblades nivån till 50-60 cm per år och under 1980-talet ökade den till 80-90 cm per år. Den mängd vatten som tas från floderna för bevattning fördubblades från år 1960 till år 2000. Under den första halvan av 1900-talet, före bevattningen, låg sjöns vattennivå över havet stadigt på 53 meter. År 2010 låg den större Aral 27 meter och den mindre Aral 43 meter över havet.
Att sjön försvann var inte en överraskning för sovjeterna, som hade förväntat det mycket tidigare. Aleksandr Azarin påpekade redan 1964 att sjön var dömd att försvinna. Idag så är Aralsjöns krympning känd som "en av världens värsta miljökatastrofer”.
Människorna & Djuren
På grund av den begränsade vattenmängd som återstår i Aralsjön har halterna av de här föroreningarna ökat dramatiskt(När den förorenade botten på sjön exponeras av luften släpps gaserna ut) då i det vatten som återstår och i de torra ängarna. Dessa föroreningar leder till giftigt damm som sprids långt i vinden. Det har rapporteras om att dessa dammkorn har sprids genom vindarna ända till Antarktis. Människor som bor i de nedre delarna av flodbäcken och i före detta strandområden får i sig föroreningar genom lokalt dricksvatten och genom inandning. Dessutom har gifter (av vilka många inte kan, utan bestående skador, brytas ned av levern/njurarna) kommit in i näringskedjan genom att växter och boskap absorberar dem. Som ett resultat av detta är marken kraftigt förorenad och invånarna lider av färskvattenbrist och hälsoproblem. De har också en hög frekvens av vissa cancer- och lungsjukdomar. Luftvägssjukdomar, däribland tuberkulos ( av vilka de flesta är läkemedelsresistenta) och matsmältningsstörningar, anemi samt infektionssjukdomar förekommer ofta. 97% av alla kvinnor i Karakalpakstan( en republik i Uzbekistan) har rapporterats fått anemi på grund av det de höga zinkhalterna i dricksvattnet. 30 gånger mer människor fick tyfoidfeber vilket sprids genom förorenat vatten. I vissa städer har halva befolkningen helt enkelt flyttat med anledning av de höga giftnivåerna och den försämrade ekonomin, majoriteten av alla jobb i Aral bestod av något inom fiskeområdet. Regionens en gång så framgångsrika fiskeindustri har drabbats hårt på grund av det minskande vattnet och utrotningen på fiskarna, resulterar med en ökad arbetslöshet och ekonomiska problem. Industrierna brukade ge mat till miljontals människor. Produktionen var viktig och fiskarna fångade in ungefär 30-40 ton fisk per dag. Maten från aral matade flera miljoner människor. Den sista fiskebåten avgick 1974 och det kommersiella fisket i Aralsjön upphörde fullständigt år 1982.
"Sjöns minskning över tid."
Lever- och ögonproblem är också en följd av de farliga dammstormarna. Detta har lett till en exceptionellt hög risk för dödlighet i utsatta åldersgrupper: spädbarnsdödligheten låg på cirka 7,5 procent 2009(Sverige 0.25%), medan mödradödligheten låg på 1,2 procent.
Ostrov Vozrozjdenija var en ö i Aralsjön som den sovjetiska staten inrättade ett topphemligt laboratorium för biovapen på ön år 1948. Man är fortfarande inte säker på vilka funktioner och den nuvarande statusen för denna anläggningen ö i Aralsjön, men de biologiska vapen som testades är bl.a vapenbehandlade smittkoppor. År 1971 nådde dessa smittkoppor från ön ett fartyg i närheten, vilket ledde till att smittan spreds till staden Aral. Tio personer smittades där, av vilka tre dog, och en massvaccinering av 50 000 personer följde. Trots att Sovjetunionens regering undertecknade 1972 års avtal om att upphöra med produktionen av biologiska vapen hade de ett aktivt program för biologiska vapen som innefattar tillverkning av hundratals ton mjältbrand efter denna period. April 1979 inträffade en olycka vid den Sovjetiska militära anläggningen i Jekaterinburg. Olyckan resulterade i att mjältbrandssporer släpptes ut, vilket ledde till att över 60 personer dog. Sovjetunionen erkände aldrig att olyckan hade skett, men vetenskapsmannen Matthew Meselson fick besöka platsen för tester 1992 och drog slutsatsen att utbrotten orsakades av utsläppet i fråga.
Basen för biologiska vapen övergavs tidigare samma år efter Sovjetunionens kollaps året innan. Vetenskapliga experiment visade att här hade tillverkats, testats och senare dumpats biovapen. År 2002 genomgick ett projekt i 3 månader som organiserades av USA. Med Uzbekistans hjälp dekontaminerades ungefär 100-200 ton mjältbrandssporer nedgrävda vilket har en 97% dödlighet på alla däggdjur i obehandlat tillstånd (inkl.människor).
Den ökade föroreningen kommer naturligtvis att påverka alla landdjur som drar nytta av sjön, och de förorenade sandstormarna påverkar dem lika mycket som människan. Dock så är det vanligare för djur som grisar, hästar, kor att få mjältbrandssporer, men bl.a grisar är för det mesta immun mot sjukdomen och kan bara vara smittbärare.
Trots sin tidigare enorma storlek hade Aralsjön en relativt låg biologisk mångfald. Några av de fiskar som vanligtvis var fångade var karpen och malen. Den ökade salthalten (1% år 1960, ungefär 10% år 2004) på grund av det minskande vattnet och uttorkningen av sjön utplånade stora delar av Aralsjön och näst till alla störarter. Aralsjöns avrinningsområde hade dock en exceptionell mängd inhemska fiskarter, av vilka de flesta fortfarande lever kvar i norra Aralsjön, men vissa, exempelvis störar, har utrotats eller till och med drivits mot utrotning på grund av sjöns krympning.
Vad gör vi för att fixa Miljökatastrofen
Arbete pågår för att återställa en del av norra Aralsjön. Bevattningsanläggningar vid Syr Darya har fixats/förbättrats för att se till att vattenflödet ökar. Kazakerna mottog ett ekonomiskt bidrag från Världsbanken och i oktober 2003 visade den Kazakiska regeringen upp en plan för att bygga dammen Dike Kokaral; en betongdamm som skiljer de två halvorna av Aralsjön åt.
"Dike Kokoral, en dam som separerar Uzbekistans sida med Kazakstans"
Dammen byggdes klart 2005 och sedan dess har den Uzbekistanska sidan minskats, medans den norra sidan har höjts med 12 meter och salthalten har sjunkit tillräckligt för fiske att återupptas, men det är fortfarande 10 meter ifrån när hamnar i Aralsjön funktionerade. Uzbekistan har inte gjort några åtgärder för att hjälpa sjön, de är mer intresserade av bomull och den olja och gas som gömmer sig där. Detta är varför Kazakstan beslutade att dela upp den. Ideér om hur sjön ska räddas har funnits redan ett par år efter att Sovjet började bevattningsprojekten. Sovjet hade idéer om att de kunde sätta en mindre kärnladdning i en av Kazakstans glaciärer och att vända andra floder för att försörja sjön. En idé om att hälla varm kol på glaciärer i Pamir sågs att vara för dyr och för avancerat. På 60-talet så landade staten att låta sjön torka ut skulle vara billigare än försöka rädda den. En rysk vetenskapsman tyckte att man skulle plantera bomull på botten av sjön istället. Idag så håller de flesta inte med dessa idéer utan istället tycker att man borde sätta högre pris på vatten(eller införa avsaltningsanläggningar), minska bevattningen och vattna på ett mer effektivt sätt.
Lösningar
En lösning skulle kunna vara att leda en bit av vattnet från Kaspiska havet genom långa kanaler över Kazakstan. Detta skulle kräva att vattnet pumpas i vissa delar på vägen. För att inte förstöra den biologiska mångfalden som redan finns i Kaspiska havet så skulle man kunna installera ett filter som måste skötas antingen av en person eller en maskin för att inte blockera utströmmningen. Eftersom att vattnet redan är salt så kommer man inte behöva byta ut fiskar utan istället kanske plantera ut nya. Viktigt är fortfarande att lära sig från sina misstag och se till så att vattnet som leds bort inte skadar den miljö det rinner igenom idag. Lösningen skulle kunna finansieras av Kazakstan eller också av Uzbekistan om de vill återställa sin del av sjön.
"Vägen mellan Kapriska Havet och Aralsjön"
Det krävs att dessa två länder kommer överens om att de vill förbättra situationen för sjön. Detta skulle ge resultatet att sjön efter en relativ lång tid fylls på och att gifthalterna går ner. Kazakstan och Uzbekistan skulle behöva filtrera och göra renande åtgärder. Detta projekt skulle ses som en investering för stora delar av marknaden då resultatet efter en återhämtningsperiod skulle bli att området åter igen kan ge både lokala samt internationella aktörer med föda, naturresurser.
Uzbekistan använder idag sin del av Aralsjön för att borra efter olja och andra naturtillgångar. Så länge detta projekt pågår kommer det vara svårt att återställa den delen av sjön som ligger på deras sida och den damm som Kazakstan har byggt. På grund av det starka behovet av bomullsproduktion som tidigare sovjetiska staterna fick rota in sig i under sovjettiden har bomull blivit en mycket viktig exportvara. Produktionen på bomull väger tyngre än att försöka återställa sjön. Lösningen på detta skulle vara att bojkotta bomull från Aralområdet. För att detta ska uppstå måste man ändra sin syn på bomullsproduktion kraftigt. Vattenstressen i I-länderna kommer behöva öka dramatiskt innan vi självmant kommer gå samman och börja åtgärda problemet. Det är av yttersta viktigt att försöka skapa ett substitut för bomullen så efterfrågan går ner. Att använda kläder längre än vad vi gör idag istället för att köpa nya konstant är även en viktig förändring som hade minskat efterfrågan mycket.